Mrs.H Mrs.L

Sitter i en idylisk sommardröm, alla är här.
Gammla och nya vänner sitter och dricker den hallonröda bålen och skrattet ekar i de små röda husen som täcker öns alla hörn.

Grannen står som vanligt med sitt martiniglass i handen och skryter för sommargästerna om hur fint dom har det. Han står där i sin marinblå morgonrock fast att det börjar skymma nu och solen är påväg ner över klipprona.
Den varma sommarbrisen blåser bort grannens klagomål om att vi är förhögljuda och det är ingen som riktigt bryr sig heller.
vi mår bra, väldigt bra!

Den lilla stugan som vi har hyrt ligger på en liten kulle och den fantastiska utsikten gör helakvällen bara bättre, folk tjötar på om minnen från förr och i något hörn sitter två och strular.

Någon stund senare kommer garnnen tillbaka och är röd i ansikete, han är förbannad!
Fruktansvärt förbannad.
Han kommer springandes så fort att morgonrocken öppnar sig av vinddraget och man ser hans fula siden kallingar och hans bleka ben. Martini glaset är nästan tomt och det är spår efter martini hela vägen från hans hus ner till vårt.

Han skriker! Har ni tagit min dörr??
Alla stannar upp den idyliska sommarnatten förvandlas mot något bittert från en kallhöst kväll.
Ingen förstår va gubben gastar om, dörren?
Vi vänder oss om och ser en idiot springa med grannens dörr, vi garvar lite lätt och rycker på axlarna medans grannen med morgonrocken på sniskan springer efter.

Jag går in i det lilla söta huset och sätter mig i bäddsoffan medans Anna leter efter något i den röda resväskan. Jag sitter så att jag ser rakt in i det lillaköket. Efter som att det är ett drapperi mellan sovrummet och köket ser man bara nederdelen av bordet. Vax duken hänger lite snätt och det är nått där!

Jag känner oro, svett, kallsvettas och pulsen ökar till max.
I min hand har jag min scarf, jag viftar med den så att drapperiet flyttas lite.
Underbordet, precis i kant med vaxduken ser jag en stor svart tå.
Pulsen ökar ännu mer.
Tån borde inte vara där, den borde inte det.
Det är han, han som spelat hela ön ett spratt! Han som bara folk har hört talas om, han som skadar våra sommarbarn!

För att han inte skall förstå att jag sett honom ber jag Anna sätta sig bredvid mig i soffan för att jag skall visa henne nått, jag sjunger om vad jag har sett. Hon förstår och spelar med.
Jag tar min hand bakom min rygg och när jag precis fått upp fönsterspärren på det gammla fönstret och Anna är påväg ut ur det, drar han undan draperiet......

Jag är kvar.
Jag vaknar.
Svetten rinner om mig, det var en dröm men så verklig.

Anna ligger bredvid, jag kollar om hon andas och det gör hon.
Jag lägger mig närmare och ligger klarvaken resaten utav natten.

//lindy